Livet med leran

innan gav sig ut igen. Halt och sönderriven spelar ingen roll när det är mars. Han måste ut.

Vi lovade ju bara att ge honom tak över huvudet på vintern. No committments! Vill han sova och äta hos oss så får han, men inget tvång och inget ägande. Trots den tuffa inställningen så tär det på min mentala hälsa att se katten så sargad, om och om igen.

Och han är ju så snäll och söt... här hemma. Han måste vara en krigarmaskin där ute. Funderar nu allvarligt på att ta katten till veterinär för kastrering i alla fall. Nog måste det vara bra även för katten att slippa den otroligt starka driften och behöva slåss så blodet flyter?