Livet med leran

Pelargonerna ska kanske inte räknas med när man inventerar trädgårdsväxterna. Jag brukar köpa någon ny pelargon varje år, men det är bara den antika "farfars-perlargonen" som överlever misshandeln i garaget/källaren varje vinter.

Taklök (sempervivum) har jag tryckt ner i mossan i stenmuren. Där verkar de överleva.

Den högväxande till vänster är nog ingen riktig taklök, men sitter i mossan tillsammans med de andra rosetterna.

Ölandstoken är en av de få växterna som fanns i trädgården när vi flyttade hit. Då var det en buske. Nu har vi tre, pga att den ramlade isär när vi skulle flytta den.

Min perenna chrysantemum har jag fått av min gamla mamma för många, många år sedan. Hon kallade den novemberek. Får den bara plats med rötterna så växer den så det knakar - kan bli över en meter hög.

För ett par år sedan planterade jag skott mellan rosorna i rosenrabatten, jag tänkte att det blir fint när rosensäsongen är över med andra blommor. Men tyvärr fungerade inte mitt experiment, chryssen höll på att kväva rosorna i stället för att komplettera dem. Så jag har ryckt upp och till och med kastat på komposten. (Det skär i hjärtat men vad ska man göra när det växer "för" bra?)

Astilbe finns i många olika färger. Hos mig i vitt, rött och rosa.

Japansk kärleksört (Sedum sieboldii) för hos mig en lite tynande tillvaro under blodplommonet. Kanske är den inte riktigt härdig på våra breddgrader. Den överlever vintrarna men verkar inte växa något vidare. Något år fick den en blomklase som liknade vanlig kärleksört, fast i miniatyr förstås.

Edelweiss (Leontopodium alpinum) tål inte vinterfukt. De första åren lade jag en plexiglasskiva över plantan på hösten för att skydda den. Första året jag hade glömt bort detta skydd trodde jag att jag skulle mista min planta, men så klen var den inte... Den börjar till och med fröså sig tror jag, det kommer i alla fall upp små bladrosetter ett litet stycke från moderplantan nu. (Jag tror inte att det är rotskott.)

Den gula dagliljan är överblommad för länge sedan. Nu kommer högsommarens omgång av dagliljor. I alla möjliga och sköna färger.

Anisisop trodde jag länge var en pepparmynta - det var nämligen det som stod på förpåsen en gång i tiden. Inte nog med det - det luktar pepparmynta om den också.

Jag har bara den vita varianten av anisisop en lättodlad perenn som älskas av humlor och bin.

Malva, en söt blomma som kommer upp där den själv vill. Den vita har jag fått en planta av, den rosa tror jag att jag grävde upp ur ett dike en gång i tiden.

Toppklockan växer vild inne i syrenhäcken. Måste hitta en bättre och mer framträdande växtplats åt denna vackra blomma.

Rosenvialen, den perenna "luktärten" står troget intill husväggen och blommar rikligt varje år.

Rosor finns i trädgården trots att de enda i närheten som älskar rosor är rådjuren. :P

Den röda polyantarosen heter Alain och har kämpat tappert i snart 20 år. Efter 15 år i en rund rosenrabatt skulle de flytta pga utbyggnad av kåken. Rötterna var säkert en meter djupa och det var ett styvt jobb att få upp rosorna ur lerjorden. På den nya växtplatsen har de nog lite bekymmer, för det är mycket fläckar och missfärgningar av bladen. Men blommorna kommer och rådjuren har inte ätit upp knopparna i år i alla fall. :)

Ett par rosa kryprosor, Fairy och en alldeles ny vit finns också i trädgården. Det bästa med rosorna är ju att blommorna kommer när det har börjat blomma över i andra delar av växtligheten. Men rosenfantast - det kommer jag aldrig bli.

Riddarsporren kom på köpet när vi köpte trädgården. Den har överlevt trots att jag inte egentligen brytt mig om den. Den blir alldeles för hög och ramlar och de vackra blommorna står bara några dagar. Nu testar jag en ny plats intill husväggen, där kanske den kommer uppleva sin glans dagar.

Praktklätt är en snygg rödbladig och rödblommande växt. Den är ganska ny hos mig och jag hoppas få se den breda ut sig och våga ta lite mer plats snart.

Äkta fläder med vita platta blomställningar som senare ger svarta bär och falsk fläder (druvfläder) med toppiga blomställningar och röda bär som sägs vara giftiga.

En äkta fläder har planterats i trädgården de falska dyker upp lite varstans, i stenmuren eller bakom komposten.

Rosenspirean blev nr 100 när jag går igenom alla växterna i trädgården. Jag älskar spirean! En röd och två rosa buskar trivs och bjuder på underbar blomning i juli och augusti. På hösten blir bladverket vackert rött. På vintern är de torra blomkorgarna fortfarande ett vackert inslag i trädgården.

Stjärnflockan är så gullig. Den lockar till sig fjärilar och humlor och blommorna är vackra. Bladverket är också fint men drabbas varje år av rost. Många väljer därför att inte ha stjärnflockan i rabatten. Jag har bestämt mig för att ge den några år. Jag rensar bort alla rostangripna blad - det fungerar så länge man bara har en eller två plantor.

Stjärnflockans alla blommor bildar många fröer, som alla verkar gro. Det är mycket, men ganska lätt, att rensa bort för att det inte ska bli fler plantor.

Funka (hosta) är en tålig och vacker växt. Bladens form och färg är viktigast men blomningen är också härlig, men inte så långvarig. (Rådjuren tuggar gärna i sig blomstjälkarna när de börjar komma upp...)

Plantorna är mycket lätta att dela. Ja det gäller förstås inte gamla, stora plantor eftersom roten blir tjock och hård som en trädstam under jordytan. När det gått så långt kan man lika gärna gräva upp den gamla "stocken" och dra av några blad från kanten och sätta bladen i jorden igen. Nästa år kommer det garanterat en liten rosett och efter två år så ser man inte att den "är ny", i alla fall inte de sorterna som jag har.

Ohhh, den doftande vackra schersminen. Den buske som finns i min trädgård har stått i samma skuggiga hörn som förra ägaren planterade den i. Blommorna är få, men eftersom de blir lite sällsynta, så känns de ännu kärare.

För tre år sedan klippte jag av tre kvistar och stack ner i jorden i ett lite soligare läge. Än har det inte blommat där, men alla tre kvistarna har rotat sig och om ett år eller två kan man nog kalla det en buske. Varför väntade jag så länge med att skaffa ett bättre läge för schersminen?