Livet med leran

Praktbetonikan är en färgklick utan dess like. Synd att blomningen är så kort. Bara någon vecka eller två i juli.

Den växer starkt och fyller snabbt ut i sidled. Jag har bara haft den i några år och kommer snart att få tukta den i kanterna för att den inte ska växa över sina grannar.

Brudbröd (Filipendula vulgaris) är en härlig rabattväxt. Vackra, fyllda vita blommor och fylligt grönt bladverk. Den blommar i juni och blir lätt "ledsen" och vissen av regn.

I plantskolan heter den nog pärlbrudbröd och visst ser knopparna ut som pärlor på skaft innan de slår ut.

Pionernas blomtid är kort. Några dagar, eller en vecka om regnet och blåsten håller sig borta, får man njuta av blomsterprakten. Doften är ju också ljuvlig.

Jag har samlat alla pioner, eller kanske ska jag säga delat isär dem till en rabatt. De vita pionerna kommer från en planta som fanns när vi flyttade hit. Efter ett par år ville jag flytta den, bara två meter i sidled för att den skulle komma bättre till sin rätt. Det var då jag upptäckte att myten om att pioner är svåra att flytta inte är sann. Året efter blommade nämligen två fullstora pionbuskar - fast jag trodde att jag hade flyttat alla rotknölar! Tydligen fanns det rotbitar längre ner i leran som inte alls hade flyttats.

För några år sedan köptes de rosa "Sarah Bernardh" på höstrea och jag grävde i ordning och flyttade alla pioner till en ny rabatt. Alla blommade snällt året efter.

Vitpytta (Achillea ptarmica var. multiplex) är en fylld, odlad variant av nysört. Den har långa smala stjälkar med små blad och en krona med vita blommor i toppen. De står sig fantastiskt länge i blom och kan visst också torkas som eternell.

Jag fick den för några år sedan av min syster. Inte visste jag då att den spred sig i sidled nästan som en mynta. Jag har inte hittat den perfekta platsen för den. Jag har grunnat i ett par år nu, medan jag gräver och sliter upp skott som kommer upp för långt bort. Jag tror jag ska förpassa den i och för sig mycket vackra blomman, till murkanten. Trivs den där så kan den ju få samsas med bergklint och växa så mycket den orkar där gräsklipparen inte kommer åt.

Den vita varianten av tremastarblomma med sina klarblåa fjädervippor är fantastisk. Men väderberoende, regn och fukt får blommorna att krypa ihop och gömma sig. Som tur är kommer det många knoppar och de slår ut successivt så några dagar emellanåt får man njuta varje sommar.

Jag har också delat på plantan och satt i olika delar av trädården för att ytterligare försöka dra ut på blomtiden.

Lavendel är min, fjärilarnas och humlornas favorit.

Från ett par ynkliga små skott som jag fick av en vän för 10 år sedan har jag nu äntligen min egen lavendelhäck. Det är bara förra vinterns snömassor som knycklade till buskarna, men det gör inget för det doftar så gott och det är väl det viktigaste. (Och att få några stjälkar till linneskåpet också.)

Krypoxbär är en marktäckande, låg buske. Vita blommor på våren. Röda bär på hösten - sägs det - det har inte vi märkt så mycket av. Det har tagit 3 år för de två reaplantorna att etablera sig, men i år blommade det verkligen i slänten, så nu hoppas vi att det blir bär till hösten.

Praktlysingen är en otroligt starkväxande trädgårdsfavorit. Det gäller att hålla efter ytterkanterna så att den inte tar över allt. Jag har den i skuggan i utkanten av trädgården - där inte mycket annat trivs.

Och så har jag den faktiskt som häck för att avgränsa gräsmattan mot en slänt. Det funkar riktigt bra, gräsklipparen håller efter norrsidan och jag behöver bara bevaka att rötterna inte tränger ut för mycket på södersidan. En omgång med spaden per sommar brukar räcka.

Ogräs eller inte ogräs - mattram är trevlig utfyllnad i rabatterna tycker jag. Den enkla har härligt gulgrönt bladverk och den fyllda ser ju riktigt exklusiv ut.

Jag hävdar: inte ogräs. :)

Karpaterklockan i rabatten är en gammal krukväxt som har överlevt ganska många utevintrar nu.

Blå bergvallmo (meconopsis) är en verklig favorit. Det sägs att den ska vara kortlivad, men jag tycker det känns som att mina plantor har etablerat sig bra nu.

Jag har försökt låta dem gå i frö och hoppas varje år på bebisplantor, men det lyckas inte. I stället har jag nu gjort ett första försök att dela på bladrosetterna och på det viset föryngra och utöka mina meconopsis.

Krolliljan kan flyttas och delas genom att bryta loss fjäll från löken. Det går lite fortare än att vänta på fröplantor och är säkrare om man vill veta vad det blir för färg på blommorna.

Jag är lika förtjust i både vita och röda, men vill gärna ha fler vita. De lyser som lampor i sommarskymningen.

Nyponrosen (Rosa dumalis Bechst) är en välkommen vilding i utkanten av trädgården. Blommorna romantiskt ljusrosa, frukterna mörkt röda och sitter kvar hela vintern igenom. Inte konstigt eftersom taggarna är så många och så vassa...

Gräslilja (Sisyrinchium montanum Greene) är en stenpartiväxt som ser ut som små gräsruggar med blå blommor nästan längst upp på bladen. Det är en ganska ny bekantskap för mig men jag har märkt att fröspridningen är lätt för det finns redan en massa platta blad runt den lilla plantan jag fick för ett par år sedan.

Nackdelen med att den växer som en gräsrugge är att man inte märker ogräs i form av grässtrån som gärna nästlar sig in i plantan. När det händer får man gräva upp och dra isär ogräs och planta, det är inte så jag brukar jobba i min trädgård (jag vill se ogräset och rafsa bort det genast) så denna lilla sötnos kanske blir ett litet gnällprojekt. Vi får se tiden an.

Vild backtimjan (Thymus serpyllum) är lila, men jag har en vit variant i norrslänten. De små blommorna drar till sig humlor och bin i mängder, en riktig insektsfångare. Den växer snabbt och bildar en helt grön matta. Det sägs att den tål att trampas på också, men i slänten där den växer är det inte så mycket spring, så jag vet inte om det stämmer.

Från början hade jag en gul och en rosa solvända (Helianthemum nummularium). Den gula är den naturliga färgen och det är den som har överlevt.

Den för en tillbakadragen tillvaror och lever i/under en nävaplantering som skyddar mot den kalla vintern, som jag tror är det som gör att solvändan inte riktigt vill växa till sig. Jag har försökt att plantera små sticklingar på andra ställen, men ingen har tagit sig. Det är heller inte det mest angelägna projektet, men kanske är det dags att göra ett nytt försök att få den att etablera sig i gula rabatten.

Blodnäva (geranium sanguineum) brukar inte vara så ljust rosa som mina plantor. Kanske är det någon hybrid? Jag tappade bort etiketten för många år sedan.

Jag har delat moderplantan och planterat blodnäva vid infarten som en välkomnande inramning. Efter den generösa blomningen i juni så kommer det ströblommor i den stora gröna kudden hela sommaren. Det är en väldigt trevlig växt.

Arenaria är en marktäckare som inte trivs så bra där den är planterad i norrslänten skuggad av lavendeln. Men den är tapper och överlever. Blommorna är så otroligt söta att jag varje år hoppas, hoppas att den äntligen ska ha etablerat sig och börja trivas.

Nu har det gått 5 år, så nu är det en ny plats att växa på som gäller. Tyvärr har jag inte så många öppna ytor att flytta den till, men något måste göras om jag inte ska mista den lilla sötnosen.

Blodfingerörten (Potentilla atrosanguinea) ser ut som en förvuxen jordgubbsplanta med röda blommor. Jag har inte riktigt kommit på hur jag ska göra för att den inte ska ramla ihop när den blommar. Köpa bättre blomstöd kanske? ;)