Mig äger ingen
Hon avslöjar aldrig sina hemförhållanden för dagis- och skolpersonalen utan konstaterar nyktert att hon har många hemligheter. Skolgången är inte en del av berättelsen och man får intrycket att hon haft normala kamratrelationer och det kan säkert vara en anledning till att ingen reagerat på hennes hemförhållanden. Efterhand tillbringar hon i alla fall mer och mer tid hemma hos sin mamma och hennes nya familj och när hon är fjorton så har hon i praktiken flyttat ifrån sin pappa även om hon inte hade gjort det officiellt.
Sedan berättar hon om år när hon låtsades att hon inte såg sin pappa då hon mötte honom på stan, hur hon gick över på andra sidan gatan för att slippa möta honom. Det är förunderligt att läsa hur hon försonas med sin pappa när hon själv får barn. Den gemenskap och glädje hon mindes från sin tidiga barndom är borta, men ändå finns kärleken där och hon önskar honom allt gott. Det ska tilläggas att han då blivit av med sitt tunga arbete på Metallverken och att hans drickande av den orsaken tycks ha minskat ordentligt. Hon unnar honom verkligen att umgås med sina barnbarn och det finns ingen bitterhet kvar när hon till slut måste begrava honom, död vid sextioett års ålder.
Jag känner sådan sympati för boken då den verkligen visar respekt även för de människor som hamnar snett här i livet. Den analyserar alls inte varför härdmästare Leif Andersson blev alkoholist utan beskriver hur han trots sitt missbruk var en människa med tankar och idéer även om han aldrig vågade visa dem öppet och framför allt att han verkligen kunde älska sin dotter. Han älskade henne så djupt att hon förlät honom allt och skrev en kärleksförklaring i bokform.
52 %
"Njae, jag är nog inte helt frisk, jag skulle säga att jag är tillbaka på 52 %", blev mitt svar.
Det värsta är inte förkylningen i sig, utan att jag egentligen inte har känt mig riktigt bra sedan sist det begav sig, dvs första veckan i januari. Det är så deprimerande att bli sjuk igen. När ska jag få bli pigg och frisk och kry igen? Ja, jag tycker lite synd om mig själv fast jag vet att det inte är det minsta synd om mig. En månads halvdvala i januari är väl inget att klaga över. Det är ju många som önskar att de kunde gå i ide under vintern och det är väl nästan det jag har gjort nu.
I mars vaknar jag väl upp igen och börjar leva på riktigt igen.
Men nu vill jag pigga upp mig och dig med en vacker vinterbild, som aldrig hade kunnat bli tagen om jag gått i ide på riktigt.
Dödsängeln
Månadens läseuppgift i bokcirkeln är att läsa denna deckare tills det är hundra sidor kvar. På måndag ska vi träffas och då ska vi spekulera i hur boken slutar... Jag som inte kan göra något halvdant när jag har andras ögon på mig har naturligtvis överarbetat min deckarläsning. För att komma ihåg personer och händelser så har jag mindmappat boken under tiden jag läste.
Jag har inte den blekaste aning om hur jag ska kunna tolka min egen skiss över händelser och personer. Det är ju fullkomligt oläsbart!!!
Jag får försöka lita till minnet i stället... Det finns ingen betjänt som kan ha mördat, så det blir till att gissa på något fullkomligt otroligt slut som man inte kan få fram genom slutsatser av det man har läst.
Siffrorna i ringarna är morden, nr 3 var redan på sidan 37. Det 5:e offret låg och våndades anonymt, bunden med ståltråd i en säng i en övergiven lägenhet, och han höll ut ända till sidan196. Uhhh, vad han måste ha lidit!
Annars pekar indicierna på en av de döda gruppvåldtäktsmännens anställda hästskötare, som har ärvt hela hästgården och förmögenheten av mordoffer nr 1. Eventuellt vill författaren att dottern till en annan av de döda gruppvåldtäktsmännen (5:an, som ur den synvikeln dessutom verkar misstänkt som incestvåldtäktsman) ska verka lite misstänk, då hon strax innan det var 100 sidor kvar gjorde ett karateutfall mot polismannen som är bokens huvudperson.
Verkar det rörigt, snaskigt, incestuöst och sexvåldsinriktat? Ja, det är det och det är därför jag egentligen inte läser deckare längre. Som grädde på moset så kryddar författaren historien med en liten romans på avstånd mellan två poliser. Öööhhh, det är dessutom så torftigt uttryckt att det bara blir ord på sidorna - ingen känsla alls när man läser.
Jag gillar inte boken, men jag tycker att vårt bokcirkelupplägg är jätteroligt. Det ska bli jättekul att träffas och höra hur de andra tanterna har tänkt sig slutet.
Dödelsedag
Idag är det 17 år sedan min lilla pojke föddes, 3670 gram, 54 cm lång och alldeles hel och fin - men död. Jag kan ännu förnimma hur varm han var när de lade honom, nyfödd, på min mage. Tänk att döden kan vara så varm och vacker!
Det är en paradox att livet kan te sig så behagligt och lyckligt och sedan över en natt övergå i en fullständig katastrof, utan att någon egentlig yttre förändring har skett.
Där satt jag med min tomma famn och trodde att jag skulle kunna återgå till mitt vanliga liv, som jag hade lärt mig att uppskatta och trivas med. Livskamrat och vänner, bostad, husdjur, trädgård, jobb, bankkonto, böcker i bokhyllan, allt som behövdes för ett trivsamt liv var ordnat. Det var alldeles inflyttningsklart för vår planerade lilla bebis. Men när vi inte fick hem något barn så tänkte jag att vi får väl fortsätta som vi gjort tidigare.
Tårarna rann dygnet runt de första veckorna. Det var inget konstigt och jag var fortfarande säker på att jag snart skulle ha gråtit ut reaktionen över min förlust. Men sorgen gick inte över. Jag fick lära mig att hålla inne gråten på jobbet och släppa ut förtvivlan när jag kom hem på kvällen. Jag grät i sömnen på nätterna tills ögonen blödde. Månaderna gick och livet kändes bara mörkare och mörkare för varje dag.
Jag hade ju allt jag varit nöjd med förut. Varför ville inte förtvivlan släppa? Jag insåg till slut att livet och lyckan inte är logisk. Känslor kan påverkas av tankar, javisst men i grund och botten styrs livet av omedvetna och undermedvetna strömmar. Min sorg bottnade naturligtvis i den självklara förtvivlan en mor känner då hon mister sitt barn. Därutöver kom det trauma som förlusten av framtiden skapade.
Drömmar, hopp, planer, tankar, förväntningar som låg tagna för givet var spårlöst borta och den förlusten tror jag, när jag ser i backspegeln, var större än förlusten av min efterlängtade pojke. Hela min världsbild slogs i spillror när jag inte längre kände igen mina egna tankar och reaktioner på vardagliga händelser. Det tog väldigt, väldigt lång tid för mig att förstå vad jag gick igenom. Det tog ett och ett halvt år för mig att sluta gråta (förmodligen för att min högt älskade dotter oväntat slog rot i min livmoder) och nästan tio år innan jag kunde tänka tillbaka på mitt första barns dödelsedag utan ångest i bröstet.
Idag kan jag till och med känna tacksamhet för att jag fick bära och lära känna min lilla pojke under graviditetsmånaderna. Jag tänker inte längre att jag skulle ge allt för att ha sluppit gå igenom det stora mörker som var mitt öde 1992. I stället tänker jag att min pojke har varit med mig i livet och format mig som människa. Han har bidragit till den ödmjuket jag känner inför livet. Jag är också säker på att den glädje jag varje dag upplever i naturen och trädgården och i alla små vardagliga mirakel bottnar i perspektivet där jag kan se på livet från den allra djupaste avgrunden. Det var svårt och tungt att ta sig upp ur sorgens avgrund, men väl uppe är inte erfarenheten en speciellt tung fysisk börda att bära med sig.
Den 21 januari är inte en dag att fira men det är svårt att låta den gå obemärkt förbi. Det är mitt första barns dödelsedag.
änglarosetten
om du vill stödja forskning som syftar till att kartlägga
orsaker till att barn dör
i sjukdomar eller olyckor eller psd
Frostrosor
Visst är det fantastiskt att ha nyutslagna blommor i trädgården mitt i vintern. Trädgårdsvivorna blommar året om. De vilar bara ett par månader under sensommaren.
Bloggbeslut
Kontentan av kvällens stilla stirrande på uppdateringsrutan är i alla fall att jag stannar på blogg.se. Trivs jag här så betalar jag in lite pengar och då blir jag av med reklamen. Men till att börja med får ni få besökare stå ut med lite kommersiella övertalningsförsök, här blinkar och fladdrar ju inte reklamen i alla fall.
Nu vill jag göra lite reklam för vackert vinterväder. Gå ut och njut när det fryser i näsan. Det är i alla fall väldigt vackert när dimma och kyla kommer in på samma dag.
Nytt år ny blogg
2009 - nytt år och ny blogg.
Hoppas detta forum kommer att fungera bra för att dela med mig av mina naturupplevelser i och utanför trädgården. Min förra blogg lade jag ner för jag tröttnade på ständiga uppdateringar i layout. Jag vill att det ska vara enkelt och lätt och som vanligt. Datorlivet ska vara som trädgårdslivet, förutsägbart och vackert. Inga utomstående ska vara och peta och gräva och rota om omorganisera om jag får bestämma.
Dagens naturupplevelse var av det makabra slaget. Ett rådjur sprang in och dog i min trädgård. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en grönklädd, äldre man med gevär under armen som står böjd över ett rådjur - mitt på min gräsmatta. Hoppar naturligtvis i träskorna och rusar ut och frågar vad i hela friden han håller på med. Han berättar att han sett detta djur gå så konstigt att han förstod att det måste vara skadat. Och så sköt han, men inte vidare värst bra som det verkar eftersom rådjuret lyckades springa ytterligare en 400-500 meter med två brutna bakben och en gevärskula i kroppen.
Till slut dog stackaren i min trädgård. Jag tror att det är det rådjur som jag (ofrivilligt) har matat i flera år med de finaste delikatesser. Tulpanknoppar, lavendel, krokus, jordgubbar, blåklockor under vår och sommar, medan vintern endast har erbjudit blad av borstnejlikor, rhododendronknoppar och äppelträdsbark. Kanske var det tanken på paradiset här på jorden som fick honom att anstränga sin sargade kropp till det yttersta? För var vill man dö om inte där man känner sig trygg.
Jag hoppas du har gott om tulpanknoppar i rådjurshimlen lilla vän! Men jag hoppas ännu mer att mina tulpanknoppar nu äntligen får vara i fred den vår som kommer.
