Livet med leran

av Lisa Genova är en roman som berör. Alice, professor i lingvistik vid Harvards universitet drabbas av tidig Alzheimer.

Sjukdomen kommer smygande och skylls först på mycket att göra och övergångsåldern då det är vanligt att minnet sviktar pga stress och hormonomställningar. Men plötsligt en dag tappar Alice bort sig och vet inte hur hon ska komma hem trots att hon bara är några kvarter hemifrån.

Som den otroligt intelligenta kvinna Alice är, inser hon vad diagnosen tidig Alzheimer innebär. Hennes hjärnkapacitet kommer gradvis att försämras så att hon till slut inte kan kommunicera eller ens klara av att gå på toaletten själv. Medan hon fortfarande är klar sparar hon en liten lista med frågor som hon besvarar varje dag. Den dagen hon inte längre kan svara på dessa frågor om var hon bor och vad hennes barn heter ska hon öppna ett dokument på sin dator där hon skrivit instruktioner för hur hon ska gå till väga för att ta sitt eget liv och slippa bli den börda för familjen som hon inser att hon kommer att bli.

Läsaren får följa den snabba försämringen av Alice sjukdomstillstånd. Ett ljus i tillvaron är den stödgrupp med andra drabbade som hon själv tar initiativ till, det är bara tillsammans med dem som hon känner sig fullt förstådd.
 
Insiktsfullt beskrivs också hur övriga familjemedlemmar drabbas och påverkas av Alice sjukdomsförlopp. Maken väljer att bryta löftet om ett sabbatsår och satsar på sin karriär. En dotter väljer att hålla avstånd. Den yngsta dottern, som Alice aldrig har förmått styra, är den som har lättast att acceptera vad som händer och som också utvecklar en ny och djupare relation till modern.

Till slut kommer dagen då Alice inte kan svara på frågorna på sin lista. Men då har sjukdomen gått så långt att hon inte längre förstår instruktionerna som hon skrivit till sig själv.

av Yoko Ogawa. En underlig och annorlunda liten bok. Men bra!

På svenska "En gåtfull vänskap" och den handlar om vänskapen mellan en kvinna som försörjer sig som hushållerska och en professor som behöver daglig tillsyn pga att han förlorat sitt minne efter en bilolycka många år tidigare.

Professorns strategi för att kunna hantera varje ny dag är att fästa minneslappar på sin kavaj. På en av lapparna står det därför "mitt minne är endast 80 minuter långt" och varje dag måste hushållerskan peka på en annan lapp och tala om för professorn att hon är hans hushållerska.

Hon städar, tvättar och lagar mat åt den gamla mannen som fyller sina dagar med att fördjupa sig i matematiska problem. Han öppnar också ögonen för talens mystik för den förbluffade hushållerskan. Det är vänskapliga tal, perfekta tal, talserier och makalösa ekvationer.

Hennes son knyter också starka vänskapsband med professorn som visar sig ha mycket bestämda åsiker om att barn inte får lämnas ensamma.  Varje ny morgon när hon presenterar sig och berättar att hennes son är i skolan kräver han att pojken ska komma till dem efter skolan. Pojken och professorn visar sig båda ha lika stort intresse av baseball, men professorn vet ju inget om dagens stjärnor och ligor utan är fast i minnet av forna storspelare och, natruligtvis, talmystiken i deras resultat.

självbiografiskt av Lisbeth Pipping. Hon berättar rakt och enkelt om sin och systrarnas uppväxt med sin utvecklingsstörda mamma. Enligt socialens bedömning gjorde Lisbeths mamma så gott hon kunde och de tre flickorna satt snällt på sina stolar när de hämtade ut socialbidraget varje månad. Det socialarbetarna aldrig tog reda på var att pengarna oftast spelades bort på enarmade banditer samma dag de fick dem. Det fanns aldrig någon mat i hemmet och det blev aldrig städat eller tvättat. Socialen såg heller inte hur mycket stryk barnen fick, framför allt Lisbeth som försökte skydda sina systrar.

Lisbeth utsattes för allvarlig mobbing i skolan men lyckades ta sig igenom barndomen tack vare sina skyddsänglar. De där vuxna som såg henne och som försökte göra något. På somrarna skickades flickorna ut på landet - inte för att de var utsatta utan för att alla stadsbarn fick den möjligheten - och i sommarhemmet fick Lisbeth känna på hur det skulle gå till i en riktig familj. Där uppmanades barnen att komma till de vuxna om de var rädda eller ville ha hjälp, inte tvärt om som var Lisbeths vardag.  

Fler färgglada bilder i veckans färger.

av Marianne Cederwall är den tredje fristående boken som handlar om två damer eller ska man kalla dem häxor, Mirjam och Hervor.

Den ena damen får en syn i början av romanen som pekar på tre allvarliga händelser som ska inträffa under deras närmaste framtid. Naturligtvis slår hennes förutsägelser in, ett barn som behöver hjälp, en man som måste frigöra sig från en despotisk fru och så en broder som lämnas av sin undergivna fru.

Den andra damen kämpar med att hitta sina häxkrafter och koncentrerar sig på att försöka lära sig att se människors aura. Till slut kommer hon på knepet; att titta lite snett bredvid personen och fokusera på bakgrunden.

Det är inte något actiondrama, vilket tilltalar mig, trots att händelseförloppet slutar i ond bråd död. Stämningen i romanen är lättsam och berättelsen rör sig framåt i sakta mak. Spänningen är dock obefintlig även om det i vissa partier i boken nog är meningen av uppfattas som lite och spänningsframkallande.

Varför romanen kallas Spinnsidan förstår jag inte riktigt även om förklaringen står i ett stycke i boken. Spinnsidan är benämningen på den sida där kvinnorna satt i kyrkan förr i tiden. På något vis ska det väl spegla att händelserna utgår från och kvinnorna, men kopplingen är inte självklar för mig.

Jag skulle nog aldrig ha kommit på att läsa boken om jag inte hade fått den. Det var trevlig och lättsam läsning även om innehållet i alla fall snuddade vid lite allvarliga ämnen. Det kan mycket väl tänkas att jag tar mig an de två föregående böckerna under semestern.

Fortsättningen på Vilhelm Mobergs klassiker Utvandrarna. Karl-Oskar, Kristina och deras tre barn, brodern Robert, drängen Albert, gladan Ulrika och dottern Elin, den frireligiöse Danjel med två nu moderslösa barn och den äktenskapströtte Jonas-Petter vilka utvandrade från Juders socken i Småland har nu stigit i land i Amerika.

Att ta sig fram till den plats som ska bli deras nya hem visar sig vara lika lång och strapatsrik som resan över havet. Till sist är de framme i Minnesota. Där, har de hört, att landet är bördigt och arbetsvilliga jordbrukare kan skapa sig ett gott liv.

Men sommaren är redan i sitt slutskede och utan pengar ska Karl-Oskar och Kristina bygga en bostad och överleva den första vintern innan de kan börja bruka den bördiga jorden.

Per Sjöstrands uppläsning av CD-boken kändes bra. Efter att ha vant sig vid hans röst och uppläsningsteknik är den småländska dialekten härlig och livfull att lyssna på.

Fler färgglada bilder i veckans färger.

Fler talande bilder hos Mimo

Haruki Murakami har skrivit en personlig bok om sin löpträning. Jag trodde att jag kanske skulle få lära känna personen som skrivit roman Kafka på stranden, som jag läste för ett tag sedan, men jag blev besviken.

Visst handlar hela boken om Murakami och hans löpning och varför han springer, men något djup eller analys av sin egen person bjuder han inte på. Jag är fortfarande lika ovetande om hur en författare tänker som skriver en så suggestiv och mystisk bok som Kafka på stranden.

Kanske trodde jag att boken skulle inspirera lite till jogging också, men inte ens det fick jag ut av boken. Det är bara maraton för hela slanten och så ett par ultralånglopp på 10 mil på köpet...
Imponerande dock att en person kan ha så stark fysik att tåla så mycket slitage på kroppen som det ändå måste vara att springa så otroligt mycket.

av Riane Eisler är en bok som gör upp med världsordningen.

Forskning visar att åtminstone det gamla Europa har sin ursprungliga historiska grund i ett partnerskapssamhälle. Arkeologiska fakta från bl a det antika Kreta tillsammans med analys av historiska myter och berättelser bekräftar att det tidiga samhällsbygget inte bara var fredligt utan också rikt och kulturellt högt stående. Det byggde på en moderskultur där kvinnan som moder hade naturlig auktoritet och blev åtlydd, men det var inte ett matriarkat i betydelsen att kvinnorna bestämde över männen. Samhället byggde helt enkelt på att män och kvinnor levde fredligt med delade roller och utan maktkamp. Makt i det forna partnerskapssamhället betydde inte att bestämma utan var i stället synonymt med ansvar.

Det fredliga och framgångsrika samhället bröts ner av ett eller flera krigiska folk som invaderade Europa österifrån ca 4000-3000 år fvt. Genom att kriga och mörda och endast låta orörda kvinnor leva och bli hustrur och slavar tog de enkelt över de försvarslösa fredliga samhällena. Partnerskapssamhället ersattes av ett hierarkiskt, våldsbaserat patriarkat där kvinnor systematiskt nervärderades och klassades som lägre stående.

Eisler sammanfattar i sin bok hur patriarkatet sedan under de följande årtusenden byggde in sin maktstruktur i samhället så att alla försök att bryta det hierarkiska mönstret slogs ner. Bibliska berättelser censurerades. Myter skrevs om och spreds för att göra patriarkatet till norm. De senaste århundradenas forskning har varit så indoktrinerad i det patriarkala, hierarkiska tankemönstret att de inte ens har kunnat se de bevis som faktiskt hela tiden har funnits framför deras ögon - att det en gång i tiden fanns en högt stående kultur som inte byggde på makt utan på partnerskap mellan könen. Hittade man bevis för kvinnliga verk eller prestationer så nonchalerades dessa eller förvreds och förlöjligades.

Svärdet är symbolen för den hierarkiska mansstyrda härskarmodellen medan bägaren symboliserar det vårdande, givande och jämställda partnerskapssamhället. Under historiens gång har bägarens inflytande periodvis ökat eftersom den större delen av befolkningen intuitivt känner att det är "det rätta" sättet att ordna samhället, men försöken att förändra maktstrukturen har alltid slagits ner med våld.

Den oro som finns i världen idag ser Eisler som ett tecken på härskarsamhällets försök att slå ner den position kvinnor har lyckats uppnå i många samhällen i världen. Det finns ändå hopp om att bägaren kanske kan vinna över svärdet den här gången eftersom världen är så transaparent idag och det inte är lika enkelt att trycka ner världens kvinnor som det var för bara 100 år sedan.

Slutsatsen som jag läser in i boken är kanske lite för enkel. Genom att byta ut härskarsamhället mot ett partnerskapssamhälle i fred och samförstånd så kan vi rädda både jorden och mänskligheten. Men tanken är god och jag önskar av hela mitt hjärta att vi ska lyckas.  

Skir, visade sig vara vita blommor när jag letade i bildarkvitet. Kanske är det bara så att det är lättast att fånga den nästan genomskinliga elegansen hos vita blommor. Från toppen: plommonblom, spetsmössa och körvel.

Fler skira bidrag i veckans fototriss hos Helena.

Jag gjorde ett försök att plantera liljekonvaljer (Convallaria majalis) i trädgården för ett 10-tal år sedan. Det lyckades inte något vidare, några blad finns kvar och en och annan blomma kan dyka upp ibland.

Nästan samma volym som en näktergal när bofinken satt och gol i körsbärsträdet. Det slog nästan lock för öronen.