Livet med leran

Chosen by a horse, skriven av Susan Richards är en riktig tårdrypare.

Djurpolisen hade beslagtagit massor av hästar från en uppfödare och Susan lovade att ta hand om en av dem. Bland de utmärglade och vanvårdade hästarna visste hon inget annat sätt att välja än att gå efter namn och hon valde Current Squeeze. Flocken med hästar var vettskrämda och när de försökte skilja ut en av dem insåg Susan att det spelade ingen roll. Hon bad tjänstemännen sluta jaga runt hästarna och bara ge henne den första de fick tag i, eftersom hon inte stod ut med att se stressen och rädslan.

Ett magert sto med föl lät sig infångas och följde utan några protester upp i transporten. Susan hoppades att namnet inte skulle vara signifikativt för hästen, hon hette Lay me down.

Lay me down visade sig äga den vänligaste och mildaste själ och personlighet som Susan någonsin mött. I boken berättar hon om den tid hon fick tillsammans med Lay me down och drar paralleller till sitt eget förflutna. 

Precis som hästen har hon genomgått trauman, med besvärlig uppväxt och urusla relationer som vuxen. Hon känner stor förundran över hur hästen som blivit så illa behandlad kan vara så öppenhjärtlig, tillitsfull och faktist kärleksfull - trots allt hon blivit utsatt för. Själv har Susan bara känt ilska och frustration över sin bakgrund och i motsats tll hästen vågar hon inte lita på någon. 

När Susan lär känna Lay Me Down reflekterar hon över sitt liv och sina egna känslor och hon ger hästen äran att öppna Susans sinnen och förstå att livet levs här och nu, varken i det förflutna eller i framtiden.

En underbar, men sorglig, historia med en ärlig beskrivning av hur mycket en relation med ett djur kan betyda för en människa.

Hans Gunnarsson har skrivit en, enligt mig, ovanligt bra, dvs bra, psykologisk thriller. I en lugn, händelsefattig miljö, med stilrent språk skapar han en prestigelös stämning. Det är ingen nagelbitare, inget blod, inga sexbrott, absolut inga superhjältekaraktärer, inga äckligt mänskliga snutar med fånigt utstuderade och bohemiska karaktärsdrag, inga vansinniga psykopater. Däremot finns finess och trovärdighet. Där finns det subtila, tankarna som du själv måste tänka och känna, den ytliga relationen sedd från djupet av människokännedom.

Kanske behövs det en runda på en 18 håls golfbana med långa promenadsträckor för att riktigt ta in den här historien.
Rekommenderas starkt till den som ledsnat på Läckbergska kriminalhistorier.

En novellsamling av kritikerrosade Alice Munroe. Berättelser att känna och tänka till.

En novell då och då är en lagom dos. Ingen bok att streckläsa.

Visst är han oskyldig, Matt. Huvudpersonen i Harlan Cobens thriller blir dömd för dråp när han försöker avstyra ett slagsmål. Har du väl suttit i amerikanskt fängelse anses du därefter aldrig som oskyldig. Någon utnyttjar Matts utsatthet och iscensätter en makalös komplott.

Det liv som Matt lyckats bygga upp efter avtjänat straff, riskerar snabbt att raseras när han råkar finnas i närheten vid flera mystiska mord. Vad ska han göra när polisen kan visa att han varit i närheten och att han dessutom har motiv för att begå brotten?

I nära James Bond-stil kämpar han på, inte kan en amerikansk romanfigur bli liggande om han blir nedslagen och knivhuggen.

Töntigt men ganska underhållande, är mitt betyg.

En riktig läsupplevelse. Jacquelyn Mitchards roman Där havet slutar, handlar om en familj där den yngsta  pojken försvinner/ blir kidnappad.

Familjen utsätts för stora påfrestningar och man får följa allas reaktioner, känslor och tankar. De olika familjemedlemmarna visar alla olika försvarsreaktioner för att kunna hantera förlusten och situationen som uppstår när mamman förlorar förmågan att knyta an till de två kvarvarande barnen.

Även släktingar och vänner berörs ju av situationen. Polisen som utreder försvinnandet, tar uppdraget personligt och släpper inte familjen och dess öde trots att åren går.

Efter nio år hittas pojken. Då uppstår helt andra problem att hantera. Kan de bli en familj igen? En hel familj.

Jag är inte så förtjust i Karin Fossums thrillerliknande romaner med öppna slut. Döden skall du tåla låg dock på köksbordet här hemma och jag tänkte att jag kan väl ge den en chans. Den var bra mycket bättre än förväntat.

Vi får följa både offer och förövare i en skicklig psykologisk skildring. Invånare i den lilla staden utsätts för makabra skämt, såsom falska dödsannonser och liktransporter till svårt sjuka. Damen som läste sin egen dödsannons i tidningen blev först väldigt chockad, men hon var en av få som kunde lägga händelsen bakom sig. Hon hade ramat in annonsen och varje morgon kunde hon sedan säga till sig själv, att nehej du, en dag till klarar jag mig.

Annars var det inte mycket humor i romanen. Tvärtom, mycket sorg, ilska, elände och slutligen en orgie i våld och blod som trots allt inte blev så väldigt snaskigt som jag hade ställt in mig på.

Lika naiv ssom titeln är Tamara McKinleys roman om en familj i Australien. Dottern kommer hem efter avslutad utbildning och ska äntligen få reda på sanningen. Hon tror att hon är adopterad, men...

...det är inte så illa, eller är det värre än så?  Slutet lyckligt i alla fall, som det måste vara om boken heter Stormblomma.

Yvonne Hirdman har lästa alla brev som Alva och Gunnar Myrdal skrev till varandra och presenterar en personlig bild av Alva. Hon drar slutsatser från de personliga ord makarna skrivit till varandra och hon jämför det privata livet med deras offentliga liv.

Man känner starkt med den unga Alvas kamp för kvinnors lika rättigheter. Hon kämpar för rättigheter och kvinnornas möjligheter att också få ge sitt bidrag till samhället utanför hemmets väggar. Men framför allt ger Hirdman bilden av Alva som den välutbildade kvinnan som med stor psykologisk kunskap ville barnens bästa.

Senare i livet, som riksdagsledamot och statsråd, var dessa frågor om familj och barn för små för Alva. Hon hade då lagt kvinnokampen bakom sig och arbetade med de stora och viktiga frågorna, dvs världsfreden.

Afrikatemat fortsätter och Doris Lessing är en intressant jämförelse med Karen Blixen. Båda författare med starka band till Afrika.

Doris Lessing växte upp i Rhodesia och hennes debutroman Gräset sjunger utspelar sig där. Boken handlar om Mary, som lyckas slita sig från sin fattiga uppväxt på landsbygden och skapa sig ett trivsamt och socialt liv i staden. När hon till slut bryter upp för ett giftermål med Dick, en ensam farmare faller hennes liv samman och hon går långsamt sitt öde till mötes.

Romanen skildrar Marys psyiska förfall, men ger framför allt en bild av hur européerna förhöll sig till de infödda. Det outtalade, underförstådda att de vita var överlägsna och de infödda tjänare.

Redan från början vet läsaren att Moses, den svarta tjänaren, får skulden för mordet. För så var det, alla visste, att ett brott mot en vit alltid var begånget av en inföding.


I Alfred och Emily fantiserar Lessing om sina föräldrars liv. Hon beskriver dels de faktiska omständigheterna och det faktum att de inte blev framgångsrika farmare i Afrika som de hoppats. Sedan ger hon sig i kast med att skriva om hur deras liv hade kunnat gestalta sig om saker hade blivit annorlunda.

Maria Blumencrons dokumentär om sex barns flykt från Tibet, över Himalaya och fram till Dalai Lamas skolor i Indien. Författarens önskan att göra något för människorna i Tibet gav henne inspiration att göra en dokumentärfilm om flykten.

Boken är inte någon litterär kvalitetsprodukt, men en fascinerande och berörande berättelse. 

Strapatserna vid flykten är mardrömslika. Men ännu mer berörande är ändå tankarna som väcks om vad dessa och alla andra barn i exil måste gå igenom. Hur goda föräldrarnas intentioner ändå är, så har barnen skickats iväg till ett främmande land, en okänd framtid.

Författaren antyder svårigheterna för dessa barn att anpassa sig i sin nya miljö. 







 

Vårens tema är Afrika. Då passar det bra att läsa Karen Blixen och hennes roman Den afrikanska farmen.

Hon ger en mycket insiktsfull bild av livet på den afrikanska farmen och av mötet med de infödda. Romanen är full av respekt för den afrikanska kulturen och deras liv. Det är spännande att läsa om kontrasterna mellan västerländsk rättsuppfattning och den afrikanska synen på kompensation som inte alls fokuserar på det begånga "brottet" utan i stället riktar in sig på konsekvenserna. 

Romanen ger en bild av Blixens liv under 17 år i Afrika. Hon sköter helt självständigt arbetet på kaffeodlingen och beskriver den starka och handlingskraftiga kvinna hon var. 

Som författare är Blixen nog mest känd som sagoberättare och det lyser igenom. Emellanåt flikar hon in en kort berättelse, som visserligen är läsvärd, men helt utanför den svaga röda tråden som ändå löper genom boken.

I novellsamlingen Karneval kommer sagoberättandet bättre till sin rätt. Korta, nästan lite skrattretande förutsägbara sagor där det klart framgår vad som är rätt och vad som är fel. 

skrevs av nobelpristagaren Albert Camus för över 50 år sedan.

En klassiker som alltid är aktuell för skildringingen av stadens förhållande till det öde som drabbar. Hur mod och ansvarstagande ställs mot feghet och resignation. Hur överlever de som lever isolerade i pestens stad?

I Atomstationen skriver Halldór Laxness om en tid då Island nyss blivit en självständig republik, strax efter atombomben över Japan. Amerikanerna begär att få fortsätta disponera de flygbaser de använde i kriget och islänningarna är rädda att regeringen ska sälja den nyss vunna självständigheten.

Stämningen i huvudstaden är spänd och kaotisk när bokens huvudperson Uggla får plats som hembidräde hos alltingsmannen Bui Arland. Storpolitiken vandrar förbi hennes ögon där hon serverar vid middagar och när hon passar på de ouppfostrade och oförskämda barnen.

Uggla är uppvuxen i nordlandet och där gråter man inte, där visas inga känslor alls, man biter ihop och gör det man ska. Och så säger man vad man tycker. I stan vill Uggla lära sig spela orgel och hon träffar många underliga typer hos sin lärare organisten.

För att få fullt utbyte av romanen behöver man läsa på om den isländska historien. Utan förståelsen för den politiska situationen på Island efter 2:a världskriget blir historien bara bisarr.