301 Kyrktorn (17/365)
På tema kyrktorn har jag zoomat in Skara domkyrkas två torn som jag ser från min trädgård. I alla fall när vädret är klart och när träden är kala. Det är ca 15 km fågelvägen till Skara så det krävde 31x zoom till denna bild och stativ för att inte darra på handen. Den lilla gråa skuggan till vänster om kyrktornen är ett vindkraftverk nå'nstans på Varaslätten.
 |
|
73 Kniv (16/365)
En riktigt usel bild, felexponerad och trist vinkel. Jag ursäktar mig med att för mig är utmaningen inte att publicera perfekta bilder, utan att få inspiration till att fota nya motiv. Och mormors gamla hemmagjorda kniv hade jag aldrig kommit på att knäppa om det inte varit för att det fanns ett tema kniv.
|
|
229 Berg (15/365)
Uppe på det här berget bor jag, med morgonskugga och kvällssol som ger underbara scener då solen går ner i väster på kvällarna. Det ser inte mycket ut för världen, men är faktiskt Skaraborgs största platåberg, dock inte högsta. Temat berg eller dalar är därmed avklarat.
|
|
1 Ett hundra (14/365)
På temat Ett hundra, har jag fotat 100 värdestickers, för vilka jag kunde hämta ut åtta stycken dessertgafflar på Coop utan extra kostnad.
Egentligen tycker jag det är urfånigt att hålla på och dela ut små klistermärken, i stället för att ge en generell rabatt eller lägre priser över lag. Anagligen är det för att barnen ska tjata på föräldrarna att handla mycket så att det blir många stickers. Jag bojkottade också kampanjen till en början. Men när mormor hade samlat ihop till 8 st espressoskedar åt sitt barnbarn, då kunde ju inte mamma vara sämre utan hon handlade ihop till dessertgafflarna. Så nu har dottern lite mer att lägga i sin imaginära brudkista.
|
|
Rör om i grytan och kom upp till ytan
det är vad jag behöver göra för att bli människa igen. Hoppa ner i självrannsakans soppa, röra om och avvakta tills ytan blir synlig igen.
Känslor och tankar finns hela tiden och de är en del av livet. Ibland biter sig vissa tankar fast som man inte vill ska ta för stor plats, då de är destruktiva och lätt tar överhanden. Det är tankar som verkar logiska och kloka men som undergräver självförtroendet och leder en in i självömkans träsk. Träsket som gynnar eländet genom att det endast släpper igenom de tanketrådar som kan lura förnuftet. När sådana tankar slår rot kräver de energi och kraft och hinner de växa sig starka är det väldigt svårt att stoppa dem. Men det går!
Jag vet att det går att ta sig loss ur träsket. Jag besitter nämligen lite kunskaper om mänsklig psykologi och om hjärnans funktioner och förstår därför att det inte bara är att låtsas som om det regnar när den nedåtgående spiralen har börjat suga tag i tankarna. Det gäller att stoppa rotsystemet från att växa sig stort. Med målmedvetenhet och ansträngning gäller det att dra fötterna ur träsket och upp på den fasta marken igen.
Väl uppe kan man tänka glada tankar och konsekvent vägra bearbeta det som gnager och trycker. Det klarar man sig länge på. Ett effektivare sätt är att lägga alla tankar i en gryta, röra om och studera de ingredienser som sjuder i samma soppa.
Jag har en gryta som står lite avsides och puttrar hela tiden. Nu har jag varit en sväng ute i träsket och det är dags att elda lite under och röra om i grytan. Jag vill inte vara så tydlig på nätet med vad för tankar som irrat sig ut i träsket, men det handlar om relationer - så klart. Det handlar alltid om ekonomi eller relationer, pengar eller människor.
För ett tag sedan lärde jag känna en person (ytligt) och den personen var min totala motsats och tycke uppstod inte. Tvärtom! Min magkänsla säger mig att det var ömsesidigt otycke. Tyvärr måste vi i vissa sammanhang inte bara träffas, utan också samarbeta med vissa uppgifter. Hur hanterade jag den situationen? Om jag överdriver och spetsar till det, kan man säga att jag tog mig själv och min egen personlighet och placerade på en piedestal och där tittade vi ner på den andra personen och tänkte att "jösses, vad bra vi är" och på det viset kunde jag hålla min självkänsla i gott förvar.
Nu ville det sig inte bättre än att den andra personen har visat sidor som jag inte såg från början. Inte så att tycke har uppstått, men jag inser att jag kanske dömde personen lite förhastat. Och ännu värre, jag förstorade kanske mina egna goda sidor på ett osmakligt sätt. Det är lätt att riktningen går mot träsket när man upptäcker sina egna brister. Mina goda egenskaper känns inte så behagliga längre när jag känner att jag har bedragit mig själv. Jag blir inte bättre av att spegla mig i någon person som är sämre. Jag blir inte heller bättre av att såga en annan person vid den första bekantskapen.
I min gryta försöker jag nu koka ihop kunskapen om mig själv. Ja, jag ska kunna känna att jag inte trivs ihop med en annan person. Det är OK. Man kan inte gilla alla andra. På plus-sidan har jag med mig att jag verkligen har ansträngt mig att vara artig och trevlig mot den här personen. På minus-sidan ligger att jag lagt värderingar om en person, som inte varit snälla. Har jag gjort det av ärlighet eller för att stärka mig själv? Där är kärnfrågan som jag vill reda ut. Kanske kommer svaret upp till ytan när soppan kokat en stund. Annars får jag fiska upp resterna av mig själv och promenera vidare och hoppas att jag inte har ett nytt träsk under fötterna när jag börjar vandra igen.
Ibland får man helt enkelt byta riktning!
Känslor och tankar finns hela tiden och de är en del av livet. Ibland biter sig vissa tankar fast som man inte vill ska ta för stor plats, då de är destruktiva och lätt tar överhanden. Det är tankar som verkar logiska och kloka men som undergräver självförtroendet och leder en in i självömkans träsk. Träsket som gynnar eländet genom att det endast släpper igenom de tanketrådar som kan lura förnuftet. När sådana tankar slår rot kräver de energi och kraft och hinner de växa sig starka är det väldigt svårt att stoppa dem. Men det går!
Jag vet att det går att ta sig loss ur träsket. Jag besitter nämligen lite kunskaper om mänsklig psykologi och om hjärnans funktioner och förstår därför att det inte bara är att låtsas som om det regnar när den nedåtgående spiralen har börjat suga tag i tankarna. Det gäller att stoppa rotsystemet från att växa sig stort. Med målmedvetenhet och ansträngning gäller det att dra fötterna ur träsket och upp på den fasta marken igen.
Väl uppe kan man tänka glada tankar och konsekvent vägra bearbeta det som gnager och trycker. Det klarar man sig länge på. Ett effektivare sätt är att lägga alla tankar i en gryta, röra om och studera de ingredienser som sjuder i samma soppa.
Jag har en gryta som står lite avsides och puttrar hela tiden. Nu har jag varit en sväng ute i träsket och det är dags att elda lite under och röra om i grytan. Jag vill inte vara så tydlig på nätet med vad för tankar som irrat sig ut i träsket, men det handlar om relationer - så klart. Det handlar alltid om ekonomi eller relationer, pengar eller människor.
För ett tag sedan lärde jag känna en person (ytligt) och den personen var min totala motsats och tycke uppstod inte. Tvärtom! Min magkänsla säger mig att det var ömsesidigt otycke. Tyvärr måste vi i vissa sammanhang inte bara träffas, utan också samarbeta med vissa uppgifter. Hur hanterade jag den situationen? Om jag överdriver och spetsar till det, kan man säga att jag tog mig själv och min egen personlighet och placerade på en piedestal och där tittade vi ner på den andra personen och tänkte att "jösses, vad bra vi är" och på det viset kunde jag hålla min självkänsla i gott förvar.
Nu ville det sig inte bättre än att den andra personen har visat sidor som jag inte såg från början. Inte så att tycke har uppstått, men jag inser att jag kanske dömde personen lite förhastat. Och ännu värre, jag förstorade kanske mina egna goda sidor på ett osmakligt sätt. Det är lätt att riktningen går mot träsket när man upptäcker sina egna brister. Mina goda egenskaper känns inte så behagliga längre när jag känner att jag har bedragit mig själv. Jag blir inte bättre av att spegla mig i någon person som är sämre. Jag blir inte heller bättre av att såga en annan person vid den första bekantskapen.
I min gryta försöker jag nu koka ihop kunskapen om mig själv. Ja, jag ska kunna känna att jag inte trivs ihop med en annan person. Det är OK. Man kan inte gilla alla andra. På plus-sidan har jag med mig att jag verkligen har ansträngt mig att vara artig och trevlig mot den här personen. På minus-sidan ligger att jag lagt värderingar om en person, som inte varit snälla. Har jag gjort det av ärlighet eller för att stärka mig själv? Där är kärnfrågan som jag vill reda ut. Kanske kommer svaret upp till ytan när soppan kokat en stund. Annars får jag fiska upp resterna av mig själv och promenera vidare och hoppas att jag inte har ett nytt träsk under fötterna när jag börjar vandra igen.
Ibland får man helt enkelt byta riktning!
322 Vilda djur (13/365)
Var ute och körde i morses och hittade ett motiv till temat vilda djur. En hel rådjursflock, som jag gärna skulle vilja beröva friheten och stänga in bakom stängsel... så kanske man fick ha sina trädgårdsväxter i fred.
|
|
261 Väg (12/365)
Jag väljer en frostnupen väg som försvinner bort mot horisonten under temat Gata, väg. För den som undrar kan jag berätta att det är en väg ner till Fäholmen vid Hornborgasjön. Där finns ett fågeltorn, men inget annat iordningställt för fågelskådande turister.
|
|
Alltid hos dig
är Maria Ernestams senaste roman. Det är en bra och läsvärd bok som handlar om liv och död (som vanligt när det gäller Ernestam) med djup och insikt om den mänskliga psykologin. Boken är uppbyggd med två parallella historier. Inga försöker komma tillbaka till sitt vanliga liv efter att hennes man avlidit och hon hittar en låda med tidningsurklipp och brev från mellankrigstiden. Lådans innehåll leder henne att utforska sin farmors ungdom och sin släkts mörka historia. I den parallella historien får man läsa vad som hände ur farmoderns synvinkel i hennes egen tid. Spännande grepp och en extra dimension i läsandet eftersom man kan fundera över vad Inga egentligen får reda på.
Boken är mycket bättre än Ernestams förra - Kleopatras kam - som mest kändes som något hon varit tvingad att skriva. Den ligger dock långt efter succéerna Caipirinha med döden och Busters öron. Ska man välja att läsa något av Ernestam så är det de böckena man ska börja med. Fantastiska berättelser med förmågan att överraska!
Boken är mycket bättre än Ernestams förra - Kleopatras kam - som mest kändes som något hon varit tvingad att skriva. Den ligger dock långt efter succéerna Caipirinha med döden och Busters öron. Ska man välja att läsa något av Ernestam så är det de böckena man ska börja med. Fantastiska berättelser med förmågan att överraska!
347 Dimma (11/365)
Jag hinner med ett foto till idag, detta på temat dimma. Det var en otroligt vacker dag, den dagen då jag fick den här lustiga tallen i sökaren..
|
|
281 Märke (10/365)
Idag bjuder jag också på en liten biologilektion under temat Tecken eller märke. I tulpanens mitt sitter det treuddiga märket på toppen av pistillen. Pistillen är blommans hon-organ. Där finns fröanlagen som utvecklas till frön när det fastnar pollen på det klibbiga märket. Pollenet finns i knappen, som sitter på toppen av blommans han-organ, ståndarna.
|
|
127 Gräsmatta (9/365)
Den här bilden förvånar kanske under temat Gräs, gräsmatta, gräsbana, men en dag tidigt på året såg faktist vår gräsmatta ut så här, med långa, spetsiga iskristaller på varje grässtrå. Det är inte bigfoot som varit framme utan fotografen själv som gjort ett nedtryck i naturen.
|
|
241 Förbjuden (8/365)
Det här är mitt bidrag till temat förbjuden. För det första är skylten tydligen alldeles för liten, det går ju inte att läsa vad det står på den och då kan ju inte förbudet efterföljas. Mitt förslag är skyltar i kolossalformat, och så monterade jag in en förstoring i bilden för att visa hur det skulle kunna göras tydligare.
För det andra undrar jag vad det egentligen står på skylten? Kanske har föräldrarna som parkerat sina barnvagnar under skylten verkligen läst den solklara meningen: "Parkera barnvagnar, cyklar och dyl. i trapphuset." För den som vill att ett förbud ska efterlevas är ett litet infinitiv-att inte att förakta, och så ett litet p i Parkera så att meningen blir fullständig. Visst borde det stått "Förbjudet att parkera...."
För det tredje tycker jag det är urfåningt att förbjuda barnvagnar i trapphuset. De står ju inte ivägen för någon.
|
|
133 Tjurig (7/365)
En tjur som vaktar sina kossor, får representera temat tjurig. De är så vackra highland cattle, men precis som alla andra behornade djur så inger de respekt. Ska jag vara ärlig är jag livrädd för nästan alla djur med horn, att gå förbi en hage med tjurar som blänger efter en är mycket obehagligt.
|
|
291 Snö eller is (6/365)
Det är inte alla istappar som hänger neråt. Under temat snö eller is, väljer jag att publicera en bild på en vinklad istapp. Det är så klart snösjoket som håller på att glida av farstutaket som gör att istappen pekar åt sidan i stället för neråt.
Stor risk för att det rasar ner i nacken när man går ut.
|
|
222 Par (5/365)
Den här bilden hade jag som Dagens naturupplevelse den 15 mars och jag tycker den passar jättebra på temat par. Jag såg domherrsparet högt uppe i ett körsbärsträd. Där satt de och kuttrade och flirtade med varandra och vårkänslorna svallade. Fotokvaliteten blir ju inte så hög när zoomen är fullt utnyttjad, men stämningen i bilden tycker jag om.
|
|
111 Från marknivå (4/365)
Jag älskar att kika på snödropparna i samma anda som temat från marknivå. De är inte bara vårens budbärare, de är otroligt vackra också. Det här kortet togs för knappt en vecka sedan. Jag är rädd att alla snödroppar är krossade av snön som kommit. De är visserligen tåliga men jag undrar jag... I alla fall har jag ju fått underbara bilder.
|
|
88 Ögon (3/365)
I över 30 år har jag varit beroende av hjälpmedel för att kunna se ordentligt, därför fotade jag mina gamla glasögon till temat ögon. Jag kan berätta att allt eftersom glasögonen blev mindre och mindre desto mer svindel råkade jag ut för.
Man tittar neråt, och så finns det inget där, bara suddigt blurr. Då ska man böja ner huvudet och titta genom glaset och då tror man att man ska tappa sina ovärderliga ögon och så blir man rädd för det. Och så stressar man upp sig och vet varken ut eller in eller var man är. De här bekymren försvann faktiskt i mycket när jag upptäckte silikonplupparna. Plötsligt satt glasögonen där man placerat dem på näsan på morgonen.
Problemen med progressiva glas, som jag nu upplever i stället (aldrig får man vara nöjd) kan jag säkert berätta om i ett annat tema.
|
|
245 Lila (2/365)
Jag har ju en hel del foton på lager som passar in på givna teman. För temat lila stod jag i valet och kvalet om jag skulle ta en lila krokusblomma eller detta härliga alunrotsblad. Jag kände att bladet kanske var lite mer originellt. Se på de små, små håren som sitter på bladets undersida. Undrar vad de är till för?
|
|
362 Vinter (1/365)
Min första bild i 365-utmaningen blir på temat vinter, som överraskade så plötsligt häromnatten. I helgen gick jag och njöt i trädgården av krokusar, snödroppar och tulpanblad och i måndags morse var det vinterkängor och snöskyffel som gällde igen.
|
|
365 Foton 2009
Jag hittade den här utmaningen, visserligen en bra bit in på året men jag kände verkligen att det kan inspirera till nya härliga fotoupplevelser. Trädgårds- och naturmotiv i all ära, nu är det dags att utvecklas och bredda perspektivet lite grand. Enligt reglerna ska varje foto kunna kopplas till en av nedanstående teman:
|
42 Fira 58 Myntapparat 61 Kompanjon 65 Matlagning 80 Drive Thru 91 Marknad eller Mässa Eget tema: trave Eget tema: rastplats Eget tema: hack i häl Eget tema: tibouchina Eget tema: spirea |
126 Graffiti eller Kyrkomålning 137 Rådhus eller Domstol 138 Handarbete, slöjd, hantverk 152 Timmar, Dagar, Månader, År 205 Yrke 215 Vår stad 224 Partner Eget tema: takvåning Eget tema: höstfärg Eget tema: grodperspektiv Eget tema: droppar Eget tema: kuslig |
247 Gammalmodig eller Snirklig 267 Skola 317 Tält 321 Personal 344 Upp och ner eller Ut och in 345 Stad Eget tema: stjärnor Eget tema: glosögd Eget tema: rörigt Eget tema: solfångare Eget tema: trasig |
|
|
7000
steg har jag presterat två dagar i rad. Det är för lite enligt rekommendationen, som säger 12000 steg/dag för att man ska kunna påstå att man har en aktiv och hälsosam livsföring. Men jag är ändå mycket nöjd, då jag faktiskt har kånkat runt på den förbenade förkylningen ovanpå varenda steg jag tagit. Täppt i näsan och svullna ögon - hallelulja vad jag har det bra som bara har en förkylning. Det kunde ju ha varit så mycket värre!
3000 steg får jag ihop en dag när jag bara sitter på jobbet och sedan åker hem och sätter mig i soffan med en bok. Så är det när man är en kontorsråtta. Kontorsråtta får en ju att tänka på någon som irrar runt, springer fram och tillbaka och är allmänt orolig, så det är ju egentligen fel epitet att ge mig. En bättre liknelse är kanske kontorsko eller kontorskoala, men då rimmar det ju inte på Lotta så därför kan jag inte ändra på min sysselsättningstitel.
Förkylning LIDER jag av, men titelsjuka har jag aldrig drabbats av. Att kalla sig kontorsråtta är inte något som ger högfärdspoäng i alla fall. När man är kontorsråtta så får man ju inte gratis motion på jobbet, det kan vi konstatera. För att inte växa till orimliga proportioner så måste kaloriuttaget ökas och jag tycker det är härligt att gå en promenad på lunchrasten. Ca 4000 steg blir min 3-km-runda och enligt vanliga omräkningstabeller gör det ungefär 150 kcal. Det är så ynkligt lite att det inte motsvarar en bulle ens.
Det sägs att man förbrukar 1800 kcal per dygn, det ger 75 kcal förbränning i timmen. Min lilla promenad gör inte mer än vad jag förbränner på två timmar liggande i soffan. Tänker man så skulle det inte vara värt att gå promenaden. Därför tänker jag i stället på solen som skiner, vinden som smeker (utom idag då den klöste mig i ögonen i stället...) och alla små vårtecken som börjar synas för det gör mig glad. Sedan tänker jag också på att ben och knän och fötter får motion, så att inte muskler förtvinar och benstommen urholkas utan istället behåller sin spänst och styrka.
Blir jag bara av med nästäppan så ska jag nog kunna hitta motionsformer som förbränner lite mera.
Jag blir också glad
när jag välkomnas
av en sån här vacker vy
på kvällen när
jag kommer hem
3000 steg får jag ihop en dag när jag bara sitter på jobbet och sedan åker hem och sätter mig i soffan med en bok. Så är det när man är en kontorsråtta. Kontorsråtta får en ju att tänka på någon som irrar runt, springer fram och tillbaka och är allmänt orolig, så det är ju egentligen fel epitet att ge mig. En bättre liknelse är kanske kontorsko eller kontorskoala, men då rimmar det ju inte på Lotta så därför kan jag inte ändra på min sysselsättningstitel.
Förkylning LIDER jag av, men titelsjuka har jag aldrig drabbats av. Att kalla sig kontorsråtta är inte något som ger högfärdspoäng i alla fall. När man är kontorsråtta så får man ju inte gratis motion på jobbet, det kan vi konstatera. För att inte växa till orimliga proportioner så måste kaloriuttaget ökas och jag tycker det är härligt att gå en promenad på lunchrasten. Ca 4000 steg blir min 3-km-runda och enligt vanliga omräkningstabeller gör det ungefär 150 kcal. Det är så ynkligt lite att det inte motsvarar en bulle ens.
Det sägs att man förbrukar 1800 kcal per dygn, det ger 75 kcal förbränning i timmen. Min lilla promenad gör inte mer än vad jag förbränner på två timmar liggande i soffan. Tänker man så skulle det inte vara värt att gå promenaden. Därför tänker jag i stället på solen som skiner, vinden som smeker (utom idag då den klöste mig i ögonen i stället...) och alla små vårtecken som börjar synas för det gör mig glad. Sedan tänker jag också på att ben och knän och fötter får motion, så att inte muskler förtvinar och benstommen urholkas utan istället behåller sin spänst och styrka.
Blir jag bara av med nästäppan så ska jag nog kunna hitta motionsformer som förbränner lite mera.
Jag blir också glad
när jag välkomnas
av en sån här vacker vy
på kvällen när
jag kommer hem
Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf
är en trivsam berättelse om Selmas månader i Stockholm som 14-åring. Man känner sympati för tonåringens tankar som är så tydliga. Unga Selma var dock ingen trotsig tonårsflicka, tvärtom oerhört mån om att vara till lags i alla lägen.
Det känns som om den vuxna Selma har redigerat starkt i dagboken, för inte kan en fjortis skriva en så spännande berättelse "av ingenting", när hon gör sitt första trevande dagboksförsök? Men, vem vet? Hon blev ju faktiskt Nobelpristagare, så kanske föll det sig alldeles naturligt.
Dagboken är inte lång, så varför inte ta och läsa en klassiker!
Men nu är det nog slut med min Selma-period. Jag beundrar både hennes verk och henne som person men nu måste jag gå vidare med andra klassiska författare också.
Det känns som om den vuxna Selma har redigerat starkt i dagboken, för inte kan en fjortis skriva en så spännande berättelse "av ingenting", när hon gör sitt första trevande dagboksförsök? Men, vem vet? Hon blev ju faktiskt Nobelpristagare, så kanske föll det sig alldeles naturligt.
Dagboken är inte lång, så varför inte ta och läsa en klassiker!
Men nu är det nog slut med min Selma-period. Jag beundrar både hennes verk och henne som person men nu måste jag gå vidare med andra klassiska författare också.
Vårvinter
kan man kanske kalla dagar som den här. Det var inte utan förvåning jag tittade ut genom fönstret i morse och upptäckt över en decimeter blötsnö. Tre dagar efter vårdagjämningen slår vintern till igen.
Ofta brukar jag höra stillheten när det snöar på natten. Det blir så tyst när snön faller att jag registrerar det vid någon vaken eller halvvaken stund under natten. I natt hade jag inte alls lagt märke till något och jag tappade nästan hakan när jag tittade ut. De hade ju visserligen varnat för att det skulle kunna komma lite snö. Då trodde jag på *lite* i betydelsen någon centimeter.
Ofta brukar jag höra stillheten när det snöar på natten. Det blir så tyst när snön faller att jag registrerar det vid någon vaken eller halvvaken stund under natten. I natt hade jag inte alls lagt märke till något och jag tappade nästan hakan när jag tittade ut. De hade ju visserligen varnat för att det skulle kunna komma lite snö. Då trodde jag på *lite* i betydelsen någon centimeter.
På fönsterbrädan
blommar en av orkidéerna i alla fall. När man är förkyld och hängig och inte orkar gå ut, så kan man glädjas åt det som står på fönsterbänken.
Nu var jag ju ute en liten stund idag. De första tulpanbladen börjar sticka upp sina spetsar nu och det oroar mig att jag inte har pepprat eller sprayat eller täckt dem. Tänk om odjuren kommer just i natt? Ja, det har ju hänt förr att tulpanbladen blir rådjursmat, bara inte knopparna har vuxit för långt, så brukar det fixa sig ändå.
Nu var jag ju ute en liten stund idag. De första tulpanbladen börjar sticka upp sina spetsar nu och det oroar mig att jag inte har pepprat eller sprayat eller täckt dem. Tänk om odjuren kommer just i natt? Ja, det har ju hänt förr att tulpanbladen blir rådjursmat, bara inte knopparna har vuxit för långt, så brukar det fixa sig ändå.
Snödroppar i supermakro
Snödroppar glädjer alltid när de tittar fram på senvintern. När de sedan slår ut sina droppar och visar sitt vackra inre, då ska man gå ner på knä och titta in i blommans fantastiska inre rum.
I snödroppens öga
glimtar lyckans gröna rand
Från snödroppens klocka
ljuder livslustens klara ton
Längs snödroppens stjälk
löper en slående styrka
På snödroppens blad
tinar trivselns frusna land
I snödroppens lök
döljs en närande tanke
där sorgen bäddats ner
under lager av mylla
Koltrastens sång
är ett underbart vårtecken. I kväll hörde jag hans melankoliska stämma i skogen, men jag såg honom inte.
Det är samma med tranorna, jag hör dem men ser dem inte. Idag ska det finnas hela 560 tranor vid Trandansen. Om en vecka är det säkert 5000. I morgon på vårdagjämningen kommer en webkamera att visa tranorna, då slipper man åka dit och frysa och kan sitta framför datorn och uppleva hela härligheten om man vill. Själv tycker jag nog att det ena inte behöver utesluta det andra. Tänker nog inte åka bort till Trandansen på andra sidan sjön, utan väntar tills tranorna flyger norrut igen, då ser vi dem på våran sida av sjön. Det är mäktiga fåglar.
Två fåglar som jag har sett med egna ögon genom kameralinsen är de två domherrarna som jag visade häromdagen. Här är ett par närbilder (närmare i alla fall) på paret.
Vårkänslor
kommer när man är ute en sådan härlig dag som idag. Tog en lunchpromenad och njöt av det vackra vädret. Jag såg inga blommor men många änder som låg vid åkanten och sov så sött.
Krokusarna på bilden är från förra året. Snart ser det ut så här i rabatterna. Hoppas jag! Efter murbygget förra sommaren så flyttade jag runt en massa lökar och jag minns inte var jag påtade ner alla, så det får bli små överraskningar där de dyker upp.
Varför heter min blogg "Livet med leran"
Först och främst för att jag bloggar om naturupplevelser i och utanför min trädgård. Jorden består av tung och hård lera, full med grus och sten. Det är inte lätt att få alla växter att trivas. Det som trivs brukar dock trivas alldeles väldigt bra.
Sedan kan man ju lägga en mer filosofisk tolkning över titelvalet. Livets stig som jag har måst vandra har inte alltid varit så rak, slät och jämn som jag skulle önska. Ibland känns det som om marken under fötterna är ett gungfly eller riktigt slipprig lera, som gör att inget steg känns tryggt och säkert.
Det som känns skönt med att likna livets stig med en lerig trädgårdsgång är att man kan vara säker på att det torkar upp så småningom och då går det lätt att promenera både uppåt och neråt.
Tulpanfrossa
Med tulpanfrossa i köket kan man ta ut våren i förskott. Ute har det inte varit vår idag. Regnet har hängt stilla i luften och allt har varit grått. Tulpanerna i vas är härliga, inte bara för att de är tidiga utan också för att de är idiotsäkert placerade med tanke på rådjurens härjningar i trädgården.
Inget rådjur kan knipsa knopparna på mina köpetulpaner. Kanske är det en hämndaktion när de nu varit på och ätit knopparna på de amerikanska blåbärsbuskarna? Det får man aldrig veta. Dock vet jag att blåbärsbuskarna brukar ta sig igen efter liknande angrepp. För att inte locka odjuren att knapra mera har jag varit ute med pepparströaren. Regnet gör nog att jag måste ut och peppra igen i morgon.
Det finns mycket att göra i trädgården även på vårvintern.
Inget rådjur kan knipsa knopparna på mina köpetulpaner. Kanske är det en hämndaktion när de nu varit på och ätit knopparna på de amerikanska blåbärsbuskarna? Det får man aldrig veta. Dock vet jag att blåbärsbuskarna brukar ta sig igen efter liknande angrepp. För att inte locka odjuren att knapra mera har jag varit ute med pepparströaren. Regnet gör nog att jag måste ut och peppra igen i morgon.
Det finns mycket att göra i trädgården även på vårvintern.
Kurtis på hög nivå
Ackompanjerade av tranornas trumpeter har domherrarna börjat vårens kurtis. Detta par satt högt upp i toppen av ett körsbärsträd och kuttrade. Det är sällsynt att få se domherrarna så öppet. Kanske var de lite oförsiktiga i rena glädjeyran över att våren är kommen?
Svanar skriker
Kanske var det inte tranorna igår? Jag såg nämligen en hel flock med ett 20-tal sångsvanar på ett gärde när jag åkte hem idag. Med mina oskolade öron är det ganska svårt att höra skillnad på tranor och svanar. Det trumpetas i luften men vilket stor, långhalsad fågel det är, är svårt att säga om man inte ser dem.
Jag vet att tranorna har börjat komma, dem har jag inte sett ännu, vilket i och för sig inte betyder att de inte hörs. Ljudet färdas långt och rullar upp på bergskanten där vi bor. Det gäller både fågellåt och motorbuller, för att inte tala om böndernas höfläktar (som kan göra en skogstokig på sommarkvällarna).
Jag vet att tranorna har börjat komma, dem har jag inte sett ännu, vilket i och för sig inte betyder att de inte hörs. Ljudet färdas långt och rullar upp på bergskanten där vi bor. Det gäller både fågellåt och motorbuller, för att inte tala om böndernas höfläktar (som kan göra en skogstokig på sommarkvällarna).
Ännu blommar inte körsbärsträden, men den tiden är verkligen något att se fram emot.
Tranor trumpetar
långt nere vid Hornborgasjön idag. Det måste ju ses som ett vårtecken om något. På lite närmare håll har jag sett de första krokusbladen kika fram. Rapporter i tidningar där någon hittat en blåsippa intill sin husvägg eller en lärka som drillar i början av mars ger jag inte mycket för. Det ger inte mig någon stämning. Kanske är jag avundsjuk för att jag inte var först... När jag läser sådant tänker jag att våren kommer ju enligt almanackan vare sig det är snö eller tö och det kan aldrig bli säkrare än så. Ändå så blir man så glad när man själv upptäcker den första blåsippan, snödroppsruggarna, den första tranan, videkissar, till och med hasselhängena kan ge vårkänslor.
Tur man inte är allergisk, eller inte låtsas om det i alla fall, för nu dröjer det inte länge innan pollenrapporterna duggar tätare än vårtecknen i lokalblaskan.
Mars mirakel
har fotograferats och finns nu som första foton i mars-albumet. Titta in!
Potensgivarna :-)
handlar om två riktigt gamla systrar som blir lite betuttade i sin nya granne. Han är såå duktig och har de mest överdådiga växter i sina krukor i trädgården. Hemligheten visar sig vara sump från filtrerad kaffegök och systrarna blir vittne till att både katter och kaniner blir som tokiga när de har nosat ner i blomkrukorna. När de sedan vaktar grannens hus efter sommaren upptäcker de att han har en mjuk matta på badrumsgolvet. Tänk så bekvämt! Och de som fortfarande bara har utedass, tankarna kommer till dem att de kanske skulle sätta in en vattentoalett inne i sitt hus också. Det skulle ju göra livet lite enklare på gamla dar. Men hur ska de finansiera ett sådant dyrt projekt? Hmm, i de gamla tidningar som grannen har lämnat till systrarna ser de annonser för potensmedel och de får en idé...
En underbar och lättläst skrattfest!
Selma Lagerlöfs "Jerusalem"
Jag beslutade för ca ett år sedan att jag skulle läsa varannan klassiker. Det har kanske inte gått helt efter planerna men nu är i alla fall ytterligare en klassiker konsumerad. Selma Lagerlöfs Jerusalem ansågs naiv på sin tid (utgiven 1901-1902) men jag vill nog i stället säga att hon var otroligt modern. Det var en fantastisk läsupplevelse och även om det var lite gammaldags formuleringar så var det inga problem att få flyt i läsningen.
Romanen är i två delar. Den första delen handlar om hur väckelserörelsen kommer till Dalasocknen, där Ingmarsgården spelar en stor betydelse som normgivare och förebild. Den välmående gården har genom tiderna alltid haft en gudfruktig och rättskaffens Ingmar som herre och det är inte bara den egna gården har följt hans initiativ och beslut, utan hela bygden har sett Ingmarsgården som förebild. När berättelsen börjar har dock gårdens anseende satts på prov, då Stor-Ingmars fästmö har mördat deras nyfödda barn och därför sitter i fängelset. Stor-Ingmar får av sina förfäder kraft att hämta ut sin fästmö ur fängelset och förlåta henne. Han tvivlar och är orolig inför vad sockenborna ska tycka och tänka, men de följer som tidigare Ingmarsgårdens normer och ser storheten i hans agerande i stället för att fördöma. Gården blomstrar upp igen och en son hinner födas på gården innan Stor Ingmar dör i en olycka.
Den nya herren på gården visar sig vara en suput och som förskingrar sonens arv. För att Lill-Ingmar ska slippa det onda inflytandet låter storasystern honom växa upp hos skolmästarn tillsammans med dennes dotter Gertrud. Under uppväxten umgås de som bror och syster men till slut upptäcker de båda att det är kärlek de känner till varandra. Den unge Ingmar kan inte fria då han inte har en gård att erbjuda sitt hjärtas kärlek. Gertrud låter sig omvändas och går med i den nya väckelserörelsen som har kommit till byn.
I del två får vi följa Gertrud och de andra i rörelsen när de på uppmaning av Gud reser till Jerusalem för att där visa hur man kan leva i fred genom att alltid värna om varandra. Beskrivningen av Jerusalem känns realistisk och resenärernas förvåning när de får se en sliten, smutsig och trång stad är stor. De hade ju läst i bibeln om guld och gyllene gator där Kristus hade vandrat. Den lilla gruppen slår sig ner med likasinnade i ett hus i Jerusalem och börjar sitt liv som vårdare och värnare av andra utan ersättning.
Hemma i Dalarna har den unge Ingmar fått tillbaka sin fädernesgård genom att gifta sig med Barbro, vars far köpt gården på auktion. Äktenskapet är inte lyckligt och till slut kräver Barbro skilsmässa och begär att Ingmar ska åka till Jerusalem och hämta hem Gertrud för att hon ska få sinnesro. Hon kan inte leva med vetskapen att hon gått emellan två älskade.
Ingmar visar sig vara lika god och storsint som sina fäder. Hans resa till och vistelse i Jerusalem visar sig inte bara vara till gagn för honom själv, Gertrud och Barbro. Det tar många månader, men han lyckas till slut att styra så att medlemmarna i väckelserörelsen inser att de kan ta lön för sitt arbete och därmed få det både bättre ställt och ett större anseende i den religiösa huvudstaden.
Boken är väl värd att läsa för alla som tycker om att lära känna olika människoöden genom litteraturen. Det är också spännande att ta del av de lite mystiska händelser som knyter ihop historiens förlopp. Gud styr, säger bokens karaktärer men Selmas penna har allt ett finger med i spelet också.
Personligheterna som tecknas är vackra och storsinta och hela romanen andas tro på framtiden. Ett citat från boken visar hur Ingmar har fått förklarat en av hans stora livsfrågor:
"---det var allt besynnerligt att se där ute, att det inte fanns något kvar av all den härligheten, som vi har läst om. Det fanns inte någon kungaborg på Sion och inte något tempel på Moria, utan bara ett avgudahus. Och inte fanns det några kungar eller krigshövdingar eller krigsknektar och inte heller några överstepräster och tempeltjänare och ingen Guds ark med kerubim och serafim. Jag visste nog, att det skulle vara så, men jag kunde ändå inte låta bli att undra varför detta och så mycket annat, som hade varit stort och präktigt, hade blivit förstört. Jag tänkte, att om detta och allt annat, som människor hade uprättat på denna jorden, hade fått finnas kvar, så skulle den vara alldeles uppfylld av härlighet. För man ser vid varje steg, som man tar där ute, hur obeskrivligt grant där har varit. Men så kom jag att tänka på att om allt detta hade funnits kvar, så hade vi, som nu levde, ingenting att ta oss till, för då behövdes inte vårt arbete. Och det är en människas största lycka att få bygga upp vad hon själv behöver och visa vad hon duger till, och därför måste det gamla bort. Och så tyckte jag mig förstå varför Vår Herre låter riken falla och städer krossas och människoverk bortsopas som löv för vinden. Det får lov att vara så, för att människorna alltid ska ha något att bygga opp och få visa vad de förmår."
Idag leker jag
med HTML-koden i stilmallen. Det är inte lätt att se hur allt hänger ihop i HTML-kod, men det går att förstå genom att leka lite med koden och förhandsgranska innan man sparar. Jag hittade en sådan fin bild att ha som header och jag har letat efter rätt färgkod för att få bakgrunden och header-bilden att passa ihop. Nu tycker jag att de passar ganska bra.
Snart ska jag ta itu med att försöka ändra de gröna nyanserna så att de bättre matchar min trädhorisont. Fast jag är ju barnsligt förtjust i grönt - så det kanske fortfarande kommer att vara gröna nyanser när jag är klar.
Har också hittat genomskinlighetsknappen i Photoshop. Jag vet, det tog lite tid. I tidigare bilder har jag fyllt med (nästan) samma färg som bakgrunden för att få fram de konturer jag velat ha, nu ska jag kunna byta bakgrundsfärg utan att bildeffekten förstörs. Om jag har fattat rätt, inte alltid lätt.
Det blev ju inte precis vad jag hade tänkt mig. Jag får nog läsa på lite mer om hur man sparar genomskinlighetseffekten.
Snart ska jag ta itu med att försöka ändra de gröna nyanserna så att de bättre matchar min trädhorisont. Fast jag är ju barnsligt förtjust i grönt - så det kanske fortfarande kommer att vara gröna nyanser när jag är klar.
Har också hittat genomskinlighetsknappen i Photoshop. Jag vet, det tog lite tid. I tidigare bilder har jag fyllt med (nästan) samma färg som bakgrunden för att få fram de konturer jag velat ha, nu ska jag kunna byta bakgrundsfärg utan att bildeffekten förstörs. Om jag har fattat rätt, inte alltid lätt.
Det blev ju inte precis vad jag hade tänkt mig. Jag får nog läsa på lite mer om hur man sparar genomskinlighetseffekten.
Hopp och förtvivlan
Med hopp om en fin dag i trädgården gick jag igår ut i solen. Det första jag upptäcker är att rhododendronbusken är nästan totalt berövad alla knoppar. Vilken förtvivlan! Det är rådjuren som har tuggat i sig enbart knopparna. Jag blev så ledsen. Det är de vackra, romantiska, rosa blommorna jag nu inte kommer att få se. Hade glatt mig så åt att busken satt så många knoppar trots att den var flyttad förra säsongen. Nu var det rådjuren som gladde sig åt de många knopparna. Ett riktigt skrovmål.
Till min lycka upptäckte jag sedan något som rådjuren ratar, snödroppar. De har precis kommit upp ur jorden. Och så var resten av helgen räddad.
Till min lycka upptäckte jag sedan något som rådjuren ratar, snödroppar. De har precis kommit upp ur jorden. Och så var resten av helgen räddad.
